I hörnet av gatorna Kuznetskij most och Bolsjaja Lubjanka ligger idag en stor massiv grå byggnad som byggdes på 1980-talet åt KGB. Tidigare låg här ett äldre anspråkslöst tvåvåningshus som under en period rymde en verksamhet som egentligen borde ha varit otänkbar på sovjettiden. Här, bara ett stenkast från Lubjanka, säkerhetstjänstens högkvarter, hade under nästan tjugo år en organisation som arbetade för att hjälpa politiska fångar sitt kontor. Organisationen hette först Politiska röda korset och senare Pompolit och leddes av Jekaterina Pesjkova (1887–1965), en av de första ryska människorättsaktivisterna.
Redan under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då många politiska partier bildats i Ryssland, fanns det flera organisationer som använde namnet Politiska röda korset. De var knutna till vissa politiska grupper, och medlemmarna hjälpte de partikamrater som fängslats eller förvisats av tsarregimen. De verkade alla halvt illegalt och ingen av dem hade någon som helst koppling till Internationella röda korset. Anledningen till att de använde namnet Röda korset, var att de hävdade att deras partikamrater var ”revolutionens soldater”, och en av Internationella röda korsets uppgifter var ju att hjälpa sårade och tillfångatagna soldater.
Jekaterina Pesjkova, som var medlem av Socialistrevolutionära partiet, engagerade sig tidigt i organisationer som hjälpte politiska fångar och personer som fallit offer för första världskriget. Efter oktoberkuppen 1917 började Pesjkova att engagera sig för den nya sovjetmaktens politiska fångar, och 1918 bildade hon tillsammans med ett femtiotal andra personer Politiska röda korsets Moskvakommitté. Organisationen bildades förvånansvärt nog med den nya regimens tillåtelse, och kunde därför legalt arbeta med att ge juridisk och materiell hjälp till politiska fångar.
Det nya Politiska röda korset hjälpte alla som enligt deras stadgar definierades som politiska fångar, oavsett deras bakgrund och politiska tillhörighet. Det kunde vara anarkister, socialdemokrater, företrädare för kyrkan, f d officerare, intellektuella, bönder eller arbetare. Organisationen hade kommittéer i flera ryska städer, men den i Moskva som Pesjkova ledde var den viktigaste, och den kom snart att omfatta hela Ryssland och senare hela Sovjetunionen.
Jekaterina Peskjova var gift med författaren Maksim Gorkij, ”revolutionens stormfågel”, som under den nya sovjetregimen lyftes fram som det stora föredömet inom litteraturen. Trots att de efter några år separerade, fortsatte Pesjkova och Gorkij att ha en mycket nära relation. Pesjkova kände också personligen många av den nya bolsjevikregimens makthavare, inte minst säkerhetstjänstens ledare Feliks Dzerzjinskij. Förmodligen var det just tack vare sin relation med Gorkij och sina kontakter med högt uppsatta bolsjeviker som hon faktiskt lyckades hjälpa ”sovjetmaktens fiender”. Hon sökte regelbundet upp sina högt uppsatta bekanta och krävde att få besked om de politiska fångarnas öde, lämnade in klagomål och petitioner, och utverkade tillstånd att besöka fängelser. Hon var ingen uppskattad gäst hos de nya makthavarna, men de hade på grund av hennes ställning och personliga kontakter svårt att neka henne hjälp och upplysningar.
Vad kunde då Politiska röda korset göra för de politiska fångarna? Genom att vända sig till säkerhetstjänsten med förfrågningar om olika fångar kunde man ge information till anhöriga om deras arresterade och dömda familjemedlemmar: Var de befann sig, om dom fallit, vilket straff de dömts till osv. Pesjkova byggde upp ett stort kartotek där hon samlade all information om fångarna och deras öde, och hon förde en omfattande brevväxling med deras anhöriga.
Politiska röda korset kunde också ge juridisk hjälp, utverka granskning av domarna och i vissa fall åstadkomma en mildring av domen. Ibland lyckades de förmå säkerhetstjänsten att släppa fångar från isoleringen, tillåta dem att byta fängelse eller deportationsort av hälsoskäl, eller se till att sjuka fångar fick vård. Organisationens medlemmar besökte också regelbundet fängelser för att inspektera förhållandena och ta emot klagomål från fångarna.
En viktig del av Politiska röda korsets verksamhet var också att ge materiell hjälp genom att skicka pengar, kläder, mat eller andra gåvor till fångarna och till deras familjer. Sin verksamhet finansierade de genom gåvor från privatpersoner i Sovjetunionen och från ryska emigranter och emigrantorganisationer.
Från hela landet strömmade det in brev till Politiska röda korset från människor som bad om hjälp och information om sina arresterade familjemedlemmar. Men Pesjkova tog också personligen emot de förtvivlade anhöriga i organisationens lokaler som låg på Kuznetskij most 16 (senare numrerades gatan om så att huset fick nummer 24), en trappa upp i lägenhet nr 7. Författaren Sergej Golitsyn berättar i En överlevandes memoarer hur det såg ut där kontoret låg:
Idag är detta oansenliga tvåvåningshus rivet, och på platsen har man byggt en hög byggnad som tillhör KGB […] tidigare fanns där ingen som helst skylt, eller rättare sagt, på den lilla dörren hängde en skylt där det stod ”Berlitz kurser”. […] Man gick upp för trappan till första våningen och gick längs en lång korridor, där det till höger och vänster låg rum som tillhörde kurserna, korridoren ledde fram till en glasdörr, och först där, i det svaga ljuset från en elektrisk lampa, kunde man upptäcka en liten skylt: Politiska röda korset, juristen tar emot den och den dagen, den och den tiden, Je. P. Pesjkova tar emot den och den dagen, den och den tiden.
Han beskriver också Pesjkova själv, på väg att uppvakta viktiga personer inom säkerhetstjänsten GPU för att kräva svar på sina frågor:
Jag såg henne första gången när hon med en fullproppad portfölj i händerna, vacker, parant, slank, iklädd läderkappa och pilothuva i läder, med behärskade steg gick ut ur porten med Berlitz kurser, satte sig i sidovagnen på en motorcykel och rullade iväg mot Lubjankatorget. Hon färdades alltid till GPU på detta sätt, trots att det bara var en kort bit att gå till fots.
Från och med 1922 trappade den nya sovjetregimen upp förföljelserna av alla de såg som sina motståndare, och då tvingade man också Politiska röda korset att stänga, körde ut dem från sina lokaler och anklagade dem för att vara en kontrarevolutionär organisation. Men Pesjkova lät sig inte stoppas utan inledde genast förhandlingar med säkerhetstjänsten. Bara några månader efter att Politiska röda korset stängts lyckades hon utverka tillstånd att starta en ny organisation, Pompolit (en förkortning av Pomosjtj polititjeskim zakljutjonnym, Hjälp åt politiska fångar), och fick till och med flytta tillbaka till samma lokaler på Kuznetskij most.
Den nya organisationen skilde sig dock från den gamla. Istället för en vald ledning och ett tiotal medarbetare bestod Pompolit bara av två personer, Pesjkova och hennes närmaste medarbetare Michail Vinaver. De stod nu under säkerhetstjänstens kontroll, och de fick inte ge juridisk hjälp åt fångarna eller deras anhöriga, utan kunde bara ge information och materiell hjälp. Men trots att Pesjkova inte längre kunde påverka de dömdas öde fortsatte breven att strömma in och de anhöriga fortsatte att komma till Kuznetskij most. Om inte annat så för att få någon att prata med.
År 1937, mitt i den stora terrorn, likviderades tillslut även Pompolit, men då hade organisationen redan förvandlats till något som mer liknade en upplysningsbyrå. Pesjkova kunde inte längre göra något för de politiska fångarna utom att försöka ge de anhöriga information om deras öde.
Hustrurna till de arresterade […] tog sig fram till Pesjkova och Politiska röda korset. De gick huvudsakligen dit för att prata av sig, vilket skapade den illusion av aktivitet, som är så nödvändig under tider av svår väntan. ”Röda korset” hade inget som helst inflytande. 1937 likviderades denna sällsamma institution och därmed skars den sista länken mellan fängelse och yttervärld av. (Nadezjda Mandelstam i boken Stalins mirakel. Översättning Hans Björkegren.)
I samband med att regimen stängde Pompolit greps Pesjkovas medhjälpare Vinaver, anklagades för spioneri för Polens räkning och dömdes till 10 år i läger. Man inledde även en förundersökning mot Pesjkova, men förmodligen räddades hon återigen av sin relation till Gorkij, och förundersökningen lades ner. Men hon hade förlorat sitt inflytande och möjligheterna att hjälpa politiska fångar och deras anhöriga.
En mycket speciell omständighet när det gäller Pompolit är att i samma hus på Kuznetskij most 24, till och med i samma trappuppgång där de hade sitt kontor, fast i bottenvåningen, hade säkerhetstjänsten från 1935 sin ”mottagning” bakom en liten lucka i väggen. Här köade anhöriga för att försöka få upplysningar om arresterade och försvunna familjemedlemmar. (Se texten om Lubjanka.)